Hemma igen efter väldigt trevlig och lång fikastund med Christin och Lojs. Vi satt och fikade i nästan 2 timmar.
Den goda kladdkakan gick snabbt att äta upp, men tiden spenderades länge med att titta på folk och dess olika stilar, prat om allt mellan himmel och jord och skratt i mängder.

Det mest spännande samtalsämne som vi pratade om de sista 45 minuterna var rädslor för olika barn-serier och filmer. Christin var livrädd för Morran i Mumindalen (hon som gör så allt fryser till is). Lojs får rysningar av pinocchio. Och jag får skräckminnen om jag tänker på Wallace & Gromit !

                 

Men min och lojs allra största skräck är ändå maskot figurer på stan! (Ni vet, en elefant, uggla eller Nalle Phu). Jag blir rädd som ett barn om jag stöter på en sån och skulle seriöst ställa mig och gråta om någon stor figur skulle komma fram och vilja krama mej. Ser jag en sån på stan, släpper jag den inte med blicken, samtidigt som jag antingen går där i från, eller gör en stor omväg förbi den stackars maskoten. Varför, är min fråga? Varför slänga upp otäcka djur på stan så folk blir rädda? En söt kanin är inte sött! Den är obehaglig och skrämmande när den ex vill ge mig en ballong!
Jag vill förtydliga att detta är känslor jag och lojs känner IDAG, 17 och 18 år gamla.







Håller ni med mej?