Idag kom den, ångesten och stressen. Stressen över att skolan har börjat. Det var i torsdags, när jag satt på resecentrum och inväntade min buss som Amanda kom med den hemska sanningen. Jag satt och plågade i mej en iskall sallad med en dressing som smakade julskinka när vi kom in på ämnet.
-På måndag är det fjärde veckan vi är i skolan, det betyder att vi varit där en månad.

Hoppsan tänkte jag, men inget mer än så. Till nu. Nu rinner sanningen över mej.  Skolan har inte bara börjat, den håller på för fullt. Om sju och en halv månad står vi alla där, och ska ta gesällen, panikslagna och nervösa. Vi ska också få våra slutbetyg och söka till högskolan, eller jobb, eller vad alla nu kommer göra. Många av mina klasskamrater har sagt att de har panik, att det är så grymt mycket som ligger över dem, och jag förstår nu. Vad ni menar. Jag har bara inte insett det förut.

Varför gör man så här da? Stressar upp sig, får panik? Jag tror att det helt och hållet beror på press och prestations ångest. Jag vill inte bara vara bra på något, jag vill vara asbra, helst bäst. Jag måste nog börja förstå att bra är lagom, bra är tillräckligt. Jag är tillräckligt även om jag suger på permanent och det är inte kört om jag inte får VG i alla ämnen.

Nu. Degs för skolan, med försök till annan inställning. Jag ska göra så gott jag kan, jag börjar idag.



Ps. Jag vet, jag har sagt så här många gånger mer har ändå trillat dit, till det stället då man aldrig är nöjd, då man bara klagar på sig själv, och blir besviken på sig själv. Så denna gång får jag helt enkelt se till att jag inte gör det, och ni får hjälpa mej.