Älsklingen är på väg hem. Otroligt. Detta påminner mej omedelbart om hur tiden bara rinner iväg. Har det redan gått en vecka. Jag som trodde att det skulle ta en evihet. Snart har vi väl gjort en vecka till, och det är dags för mig att resa jag med. Fast egentligen tar det väl bara en dag, så är vi påväg hem igen.

Nästan så jag blir lite rädd, så där i smyg. Snart är vi alla vuxna. Neeeej, vi? Aldrig! Eller?
Blir det vår tur snart? Kanske.. Snart står vi väl där, och ska fylla 25 allihop, vara sig vi vill eller inte.

I skolan pratade de om jobb. Att vi måste börja tänka på vart vi ska jobba nu, så vi inte står där sen som frågetecken när vi gått ut. Kära nån, vi går fortfarande i skolan, jag leker fortfarandra apa på rasterna och jag kluddar fortfarade hjärtan och skriver "Mattias" tjugo gånger på första sidan av alla kollegeblock. Det är sant!