Det var 2005, en vinter-natt i vansbro, medborgarhuset. Jag minns att jag var där med Lisa, på "vanå nättar" som det kallas. Det var Billy Opel konsert i källaren och tacobuffé i cafét. Jag hade aldrig haft en tanke på dej. Aldrig lagt märke till dej på det viset, men det jag inte visste då, var att det skulle ändras, just den natten. Det var i källaren då jag och Lisa satt och tittade på när de spelade och sjöng om bilar och snus, som du kom och satte dej brevid mej.
"Får jag sätta mej här bredvid dej?" frågade du och jag nickade snabbt och fortsatte att titta på bandet.
"Mattias". sa du och strackte fram handen framför mej och jag tog tag i den och berättade vad jag hette. Din hand var så stadig och i din röst verkade ingen nervositet finnas, det var som att du kände mej redan.
"Jag ville bara säga att du var otoligt vacker på Mickes och Thereses bröllop". Du skrek i mitt öra för att över rösta musiken, men jag hörde ändå inte vad du sa, så du upprepade det och jag trodde jag skulle sjunka genom golvet.

Shit, jag var nyfyllda 14 bast och visste knappt vad kärlek var. Men det var som om du slog mej på käften, och jag visste att det är nog så här det känns, att bli kokande generad. Jag tackade men reste mej ganska snart, JAG MÅSTE UT OCH FÅ LUFT!

Jag kan nog säga det utan att ljuga, det var kärlek vid första ögonkastet. Några veckor senare frågade Lisa dej om du ville bli tillsammans med mej, och du svarade "av hela mitt hjärta". Och så blev det, jag kände dej inte och du kände itne mej, och va hade aldrig träffats utanför skolan. Vi hade bara pratat i trapp uppgången varje dag i flera veckor. Minns du det? Jag hade stått där och väntat på dej när du kom med bussen, och sen fått det att se ut som att jag stod där av en slump. Men vi blev tillsammans ändå den där vår dagen 2005, för du var den charmigaste av de charmigaste och för att du tyckte att jag var söt.

Vår kärlek kom senare, när vi umgicks på fritiden, åkte skoter och när du höll mej i handen. Jag var så blyg att jag kröp efter väggarna på ert hus. Och jag bad alltid Lisa ringa när jag ville prata med dej. För att inte tala om sms:en: jag minns hur osäker jag var på om jag skulle skriva kram eller puss och hur glad jag blev när du skrev "I love you".

I morgon är det 52 månader sedan, förstår du hur sjukt det är? Jag blev tillsammans med min första seriösa pojkvän när jag var ett barn och jag är fortfarande tillsammans med honom idag. En osäker, liten tjej med outvecklade bröst som just kommit in i högstadie miljön var jag när du kom in där i mitt liv. Du lyssnade på mina tonårsproblem och lät mej följa med till dina äldre kompisar när ni spelade poker. Knäppt det där, när man tänker tillbaka på åren som gått.

Jag älskar dej Mattias, jag är kär i dej. Jag älskar hur du pratar som en homosexuell stockholmare när du vill pigga upp mej lite. Och jag älskar hur du fortsätter prata så, bara för att du inte kan sluta. Jag gillar hur du kan alla texter på låtarna du spelar i bilen, och att du alltid sjunger med och går upp i falsett vid helt fel tillfälle. Jag älskar hur din hand passar perfekt i min nacke och jag alskar att jag kan gömma mina händer i dina och värma mej när jag fryser. Jag älskar dina breda starka axlar, dina fina armar och ditt perfekt hår. Jag älskar dej när du är en surfkille, och när du kör mej på er fyrhjuling.

En stor puss till dej Mattias, bara till dej älskling <3