Jag vet inte vad jag ska ta mej till. Igår åkte Lisela iväg med sin familj ut i europa och jag blev kvar här. Här i Dala-Järna. Jag kommer vara ensam i tre veckor, I tre veckor kommer jag varje dag bli påmind om att jag inte har några vänner. Påmind om att jag sumpat min chans hos alla mina gamla kompisar sen nian. Eller vad är det jag säger? "Alla mina kompisar"? Jag hade bara några få vänner då också. Skulle kunna räkna dem som tre och då umgicks jag knappt med två av dem på fritiden.

Jag har aldrig varit den som haft många vänner runt omkring mej. Jag har alltid haft svårt att hitta folk att bjuda på mina kalas. Och om jag väl bjuder många så är det inte mina vänner, utan vänner till min pojkvän eller vänner till mina vänner. I 7:an när jag blev tillsammans med min Mattias och fick träffa hela hans gäng av kompisar trodde jag äntligen att jag skulle få känna samma gemenskap med m¨nga vänner  som min syster. Men Mattias var tydligen inte "en i gänget" som jag hade hoppats på och vi slutade ganska fort att träffas.

Idag sitter jag här med världens bästa vän. En tjej jag inte skulle byta mot alla vänner i världen. En vän som jag vet att många änskar att dom hade. Jag vet att många är avundsjuka på vår relation, på hur kul vi kan ha och hur rnära vi står varandra. Jag vet att personer som har jätte många vänner runt omkring sig ibland önskar att dom hade en vän som jag har, En Lisela.

Det är bara det att När hon inte är här, utan långt långt borta på en annan plats i europa, känner man sig väldigt ensam. Halv. När hon inte är här blir man påmind om att man inte har några andra vänner.

Jag saknar min Lisela.