Jag fick vänta en timme på resecentrum idag, igen. Varje torsdag missar jag tåget med 2 minuter och det är alltid lika frustrerande. Men en extra timme på resecentrum kunde väl vara intressant? Eller kanske inte..


Jag satt som en klubbad säl på en av bänkarna i buss-väntesalen. Min stora truck till värska tog upp resten av bänken och på den hade jag staplat mina andra väskor och maten som jag hade köpt till bussresan hem. Mittemot mig satt Anna-karin, en tjej i samma klass som jag, och läste en mode tidning och lyssnade på musik. Själv kunde jag höra allt runt om mig. Tramp, tramp, tramp, massor av folk gick förbi mig. En gick som om hon hade all tid i världen, som om hon var långt långt borta i tankarnas värld. En annan sprang förbi mig som en vindpust, brottom till bussen som stod och väntade lite längre ner i salen, han missade den och jag kunde riktigt höra den stora sucken. Jag led lite med honom en liten stund men fastnade snabbt med blicken mot killen som kom gåendes. Han hade jag sett förut, varje torsdag klocken kvart över 5 kom han gåendes genom resecentrum. han hade påsarna med sig idag också, hemköps påsarna som han lägger alla tomburkar i. Stackare, han måste vara max 25. Vilken 25 åring går runt och letar efter tomburkar? Jag led med honom också.
Tramp tramp ... tramp tramp ... tramp tramp ... Där stapplade en halt tant på kryckor och lite längre bort kom en pojke som liknade Kaspar i nudådalen. Han hade en töntg mössa med en boll högst upp och i nacken och fram på pannan stack lite av han krulliga hår fram och där gick han och log så där fullkommligt onormalt och gulligt att man bara ville nypa honom i kinden.

Utanför åkte bussar hit och dit, lämnade av folk och plockade upp folk. Det kom säkert 30 olika bussar innan min slutligen kom, 57:an. Jag hade blivit en timme gamlare jag hade sett säkert 100 nya människor, räknat till 30 bussar och kännt medlidande till två totalt främmande personer. Vad har jag lärt mig? En timme på resecentrum är kanske inte så tråkigt ändå?