"Det är ganska skönt att vara ointressant ibland", berättade en vän för mig idag. Ja visst, jag håller med honom. Lite så där halvt osynlig är lagom. Man har sina vänner, och man kan ränka dem på en hand. I korridorerna tittar folk på en, granskar en från topp till tå, dömmer en, men fortsätter sedan utan att säga ett ljud. I en grupp av människor tar andra större plats än du, men folket lyssnar på dig när du har något du vill säga. De frågar inte om din åsikt men lyssnar snällt när du talar ut om den.

Det gäller att vara en i mängden och inte bli mängden i gruppen, där mittemellan trivs jag bäst. Med mina få vänner, som jag vet hur förhåller sig till mig -hur mycket jag kan lite på dem, i lust så som i nöd.

"Emilia ? Just ja, det var ju du det, så såg du ut.." sade en lärare till mig en gång. Lagom, hon visste vem jag var när hon såg mitt ansikte, men jag var inte ett känt namn i hennes register.

Att vara ointressant ger mig en möjlighet att vara och se ut precis hur man vill. Folk dömmer mig lite snabbt när jag går förbi demmen glömmer mig ganska fort. Inget tisslande och tasslande. Ingen djup diskussion om hur galet klädd jag var idag eller hur förfäligt högt jag pratade i caféterian. Titta, döm, klart!

Att vara lagom ointressant ibland gör att jag slipper bestämma. Folk kämpar inte över min åsikt, de bestämmer och jag följer dem, skönt och avslappnat. Jag behöver inte anstränga mig för att välja rätt, jag behöver inte känns press att alla följer mig, gör som mig och tycker som mig.