Det ropades i högtalaren, "Emilia kan du ta spelet". Sure, tänkte jag och gick dit. Klocken var halv 9, och om en halv timme skulle butiken stängas. Det var en man som stod och väntade på mej, han ville spela på hästar och jag matade in hans lappar i maskinen. När jag sedan skulle räcka honom kvittot tyckte jag mej bestämt att sa han något men jag hörde inte riktigt vad.

Jag: Va?
Han: va?!
Jag: Vad sa du?
Han: Jag sa inget.
Jag: Men jag är säker på att du sa något (som om jag skulle veta det bättre än han själv).

Fråga mej inte varför jag stod där och envisades med honom, men jag hörde ju att någon sa något.
Han måste ha kännt sig lite stött för han gick där ifrån och efter en stund vände han sig om och tittade på mej som om jag var den konstigaste människan han träffat. Nästa i kön skulle också spela på hästar och jag gjorde om samma procedur igen. Matade in lapparna och gav kunden kvittot.

Oj! Där var det igen, den där rösten!! Jag tittade mej omkring, "Vem är det som talar om för mej att jag måste fylla på kvittorullen?! "
Jag ropade på Helen som satt i kassan lite längre bort, "Pratar maskinen med mej ?!"
"haha, nej så vida du inte är knäpp" svarade hon mej. och ja, jag kände mej knäpp just då.
"Då får du ta nästa kund så får du se själv" sa jag till henne ooch hon gjorde som jag sa.

"Oh, herre gud!!!" skrek hon samtidigt som hon pekade på datorn, "han pratar med mej"!
Sekunder efter greps  hon nästan av panik och rotade igenom alla lådor efter en rulle kvitto. Det var precis som om hon trodde att rösten i datorn skulle bli arg på henne om hon inte gjorde hon han sa.

"SÄTT IN EN NY KVITTORULLE" sa han gång på gång.
Det slutar med att Helen ger upp och förklarar att spelet här med är stängt för dagen.