Ni vet säkert hur det känns att oroa sig för någon. Therese, du är har känt på i mer än ett år nu hur det är att oroa sig för sitt barn. Andra kanske vet hur det är att oroa sig över sin hund som är sjuk, eller sin mamma som är ledsen.

Jag oroar mig för min bästa vän, Lisela, som om hon vore mitt eget barn, som om hon vore min kattunge som vägrar äta eller som hon vore min nyskapade snögubbe som jag måste oroa mig för att ha smält till nästa dag.

Jag oroar mig inte för att hon inte kommer klara sig igenom svåra tider, det tvivlar jag inte på.
Lisela är den starkaste människa jag känner. Så stark, så rättvis och så modig. Jag oroar mig istället för att hon inte låter mig hjälpa henne. Att hon drar sig undan och kämpar ensam. Om det någon gång skulle hända henne något ska hon aldrig gå igenom det ensam. Vi ska vara två, hon och jag. Hon får aldrig lämna mig ute, tro att jag inte kommer acceptera henne, eller att jag kommer älska henne mindre. Hon får aldrig tro det oavsett vad som händer.

Jag vill hjälpa henne som hon hjälpt mig. Finnas för henne som hon funnits för mig. och stötta henne som hon stöttat mig. ALLTID!