Jag vill berätta något för dej. En liten hemlighet som jag har. Jag vill så gärna att du ska veta hur det ligger till. Och jag vill att du ska förstå.

Jag vill sätta mig ner och hålla dig i handen och säga att jag älskar dej, sen vill jag spy ut allt, alla ord som jag någonsin kan hitta. Och jag vill att du sitter tyst och lyssnar på mig, tills jag är klar. Då vill jag ha en reaktion, bli arg, sårad, ledsen, besviken, förbannad eller vad som helst. Bara du inte sitter tyst, och säger att det är okej. Att det inte är någon fara, att det kommer ordna sig. Det är fara! Det är inte okej!

En liten hemlighet som jag har. Väldigt enkel egentligen, men så svår att erkänna. Även fast jag ligger hela kvällarna och övar mej på vad jag vill säga. Övar och övar och övar! Även fast jag vet i detalj vad jag vill berätta så går det inte. Jag är inte rädd för din reaktion, jag är rädd för att du inte kommer förstå. Hur berättar man en hel sanning? En hel sanning är svårt att få i ord. Det blir bara att man råkar hoppa över viktiga meningar, betydelsefulla ord. Tunghäfta.

Jag vill berätta något för dej. En liten hemlighet som jag har. Jag vill så gärna att du ska veta hur det ligger till. Och jag vill att du ska förstå.