Jag vaknade med blodsmak i munnen idag. Stressen har satt sig i käken på mig och jag biter sönder min kind på nätterna, i natt var det värst. Att jag var stressad det visste jag, men jag kunde aldrig tro att kroppen skulle reagera så här. I morse kände jag mig illamående men gick till skolan ändå. Som jag sa till Lojs igår "Inte en chans att man har tid att vara sjuk nu, då överlever man inte".

Men det blev bara värre under dagen och vid lunch hade jag så ont i magen att jag nästan gick dubbel. Jag vet precis vad det beror på. Jag har kännt det här förut. En huggande smärta precis ovanför naveln som bara blir värre och värre ju mer man rör sig men som går över om man ligger still. Stress.
I cafeterian kunde jag lägga mig på en soffa och känna hur det blev lite bättre några minuter. På matten fick jag dock lov att gå ifrån in på en toalett och sätta mig på golvet och andas, tårarna tryckte på och jag orkade knappt hålla upp huvudet, svårt att försklara. Jag minns när pappa fick lov att hämta mig och köra hem mig till Järna, denna gång ska det inte bli så.

"Inte nu, snälla inte nu!" Jag hade varit envis hela dagen att jag skulle vara kvar och göra matteprovet och åka hem sedan. Men när jag inte längre kunde stå på benen lyssnade jag på mina vänner och sjukanmälde mig. Nu är jag hemma med matteprovet fortfarande på axlarna och mer där till.

Kroppen har sagt sitt, men vad kan jag göra?

Jag vilar idag, försöker sova lite, sen är det tillbaka till verkligheten igen. Imorgon.