Det var värst, nu känner jag så här igen. Så överrumblad av kärlek att jag inte vet vart jag ska göra av den.
Jag blir som beroende av dig, din kropp och dina pussar.
Ibland känner jag att jag bara måste häva mig över dig, gosa in dig i mitt stora, fluffiga, rosa moln. Krama dig så fullständigt hårt att du tappar bort dig där inne. Kanske kväver jag dig lite, men just då brukar det inte spela någon roll, för i det tillfället känner jag mig så kär att jag aldrig, aldrig vill släppa taget. Ibland känner jag så, nu känner jag så. 
Det är någon bolmande känsla långt, långt i mig som vill ut, men jag kan lixom inte bara flyga på dig( även om jag vill det), för då kanske du halar dig ut ur mitt grepp som en blöt, nyfångad fisk, rädd för livet.

Istället försöker jag smyga lite på dig, skicka ett litet sms kanske, så att du iallafall vet att jag finns här. Fast inte så mycket mer än så.

Jag har väl alltid varit kär i dig, ibland mindre och ibland mer. När jag känner mig så här galet kär brukar jag fråga mig om du ibland känner samma sak? Kanske känner du också att du ibland bara vill packa ihop mig i ett litet kuvert och ta med hem för att stoppa under huvudkudden, och sedan när som helst kunna plocka fram mig och pussa på mig lite. Eller så känner du inte så.. det vet jag inte heller.

Jag vill åka hem till dig och skaka om dig och säga flera gånger om, "Jag älskar dej, jag älskar dej". Jag vill att du ska känna att jag offrar lite, lite extra för din skull, att jag inte bara flyter med i vår relation eller att jag bara är kär i kärleken utan att mina känslor för dig är mer än få. Vet du det? Hallå, vet du det?

---

Jag behöver dig, jag behöver din kärlek och jag behöver ditt stöd.
Jag älskar dig, jag älskar dig, jag älskar dig.