Klockan är knappt nio men jag går och lägger mig nu. Kryper ner i sängen med hopp om att i morgon när jag vaknar kommer jag inte känna mig lika ensam som jag gör just nu. Har jag tur kanske Lisela ligger där bredvid mig och tar plats, andas så högt och djupt att man får ont i öronen. Kanske får jag känna när jag vänder mig om hur min rumpa fastnat mot någon annans.. Kanske till och med att hon tagit mitt täcke, bara för att visa att hon finns där, that i´m stuck whit her. Hon kanske kommer retas lite med mig bara för att jag ska känna att jag inte är ensam, att hennes nyp i fläsket aldrig försvinner.

Jag somnar med hopp ikväll. Att jag en dag får vakna upp bredvid henne igen.

---

Lisela, hur ska jag kunna förklara hur mycket jag saknar dej, här, i mitt hjärta och i min kropp. Du tog någonting med dig, bland alla flyttlådor följde någonting mer med, mitt hjärta. Du vet väl att du alltid har det med dig, i din cd-hylla ifall du vill ta på det, och inom dig ifall du vill känna det.

Det finns ingen som du.